Skri(k)vet

Text publicerad i senaste numret av Hjärnstorm.

Mitt skrivande är ett

sofistikerat missbruk

Det borde finnas

avvänjnings

kliniker

även för poeter

Jag ser ansiktet, den vita skjortan, den tunna silverringen i örat, såret på handen som aldrig vill läka, lukten av cigarettrök som smutsar ner väggarna, den oroliga kroppen, benen som trampar sig fram och åter genom lägenheten.  Jag ser katterna som ligger på den hårda cafésoffan bakom honom, jag ser allvaret i hans ögon, den låsta blicken och filthatten på huvudet. ”Ett par unga män i svarta filthattar får den här tillställningen att påminna mer om en lokal boskapsmarknad än en rockkonsert”, som någon skrev i en lokaltidning i samband med att han såg Bob Dylan spela intill ett slott i Skåne. Bredvid artikeln stod han själv på en äng inte långt från konsertplatsen.  Jag ser en grå skrivmaskin som en väldig insekt på skrivbordet. På karossen har han skrivit med svart och fet bläckpenna: ”Det finns inga bäst före datum på mina dikter”På väggen ovanför skrivbordet hänger en reproduktion av Van Gogh. Fåglar som svarta oljiga fläckar på himlen och en blåst som tar tag i landskapet, slungar det mot betraktaren.

Allt jag sträcker mig mot drar sig tillbaka

Ett helt landskap har retirerat

framför mina ögon

Han trampar och stampar runt i sina dikter, han skriver det han aldrig vågar säga. Han hoppas på underverket. Att det skrivna ska bli så ”bra” litteratur att det får texten att bli mer än ett pinsamt utbrott på pappret.Bara bra dikter kan undgå skammen och bli konst. Han är 22 år gammal. Han byter ut dikter, ändrar i dem, flyttat början till slutet, slutet till början, funderar på om hans namn ska stå längst ned på sidan eller strax under titeln, kastar allt i papperskorgen, samlar ihop det igen. Han byter stil, omvandlar centrallyriska dikter till prosalyriska betraktelser, korta haikus till störtskurar av automatisk skrift. Han testar att skriva i imperfekt. Han skriv(k)er om sig själv i tredje person. 

Han skriver och skäms för vad han skrivit

Han drar en taggtråd genom sina dikter  

Han spottar på platserna där han stått

Gång på gång slutar han att skriva. Gång på gång kommer han tillbaka.Samma gamla vita papper, samma dröm om ögonblick vidgade till väldig rymd. Han läser Ekelöfs Eufori. Han köper Violinbyggarnas stad av danske poeten Henrik Nordbrant. Han tänker att om han kunde bo i en bok så skulle det vara den. 

Jag vet inte var tomten tar slut 

och skogen 

börjar

Genom fönstret ser jag 

månen

Den har aldrig varit större

Jag ställer mig på verandan

 Vissa dagar 

är du så försvinnande liten

 Jag måste leta efter dig i daggen

 i gräset

bland de våta trädstammarna 

bakom huset. 

I det här mörkret finns inga ögon

Jag läser dig som en analfabet och skriver dig

som en dyslektiker

Din frånvaro är 

den

finaste jag vet

Han skäms för den längtande tonen, lusten, bristen på humor, poetisk skärpa och coolhet. För allt det han aldrig vågar visa annat än på det papper han tillfälligtvis råkar ha framför sig. Han är avundsjuk på poeten Robert Ulvede som just gett ut diktsamlingen Målningens ögon. Han testar sina dikter genom att tejpa in dem i Ulvedes bok. Han placerar boken i bokhyllan och drar fram den lite som på måfå, slår upp den aktuella sidan och läser för att se om de håller. 

En dag ska

jag nå mina

händer

Han ger upp. Det är en förtvivlan så stark att han försöker krypa så långt in i sitt huvud han bara kan. Som om det gick att gömma sig därinne.En natt drömmer han att han klär av sig hela kroppen. Han börjar läsa beatpoeterna. Det är fart i deras dikter, solen skenar över himlen.Han köper Bukowskis samlade poesi. Han försöker hitta en rakare, mer avslappnad, manlig hållning i sitt skrivande.

Jag var inkallad som 

beredskapssoldat

Jag stod i ett kalt rum

intill exercisplatsen

omgiven av 

kapten Gustavssons 

ögon

och åtta killar i grön 

uniform

Jag skulle ladda 

kulsprutan på tid 

men blev 

så rädd att jag började 

gråta

Gustavsson tittade på mig

uppgivet

och lät mig gå

Jag åkte hem den helgen 

och vägrade återvända 

Satt i mitt

rum en vecka

Pappa ringde psyket 

Han sa att 

det var första gången

jag verkligen visade

en vilja

Det han älskar på förmiddagen står han inte ut med på kvällen.För att hantera ångesten börjar han pilla upp sårskorpor. När han ryckt loss skorpan drar han med fingret över sårets jämna, lätt röda yta och blir alldeles lugn. Man kan säga att den sysselsättningen ger honom de ärr som han alltid längtat efter. Det ger honom, utan att han vet om det, också en diagnos, Dermatillomani.Varje helg åker han hem till de oroliga föräldrarna. Så fort han kliver över trösken

kommer den där 

tystnaden 

som överröstar varje

ansats till tal

En skam sköljer genom kroppen, en väldig våg som när den når krönet inser att den väntande stranden inte finns där den här gången heller. Friheten finns i att vara på håll. Att leva i avstånden.Han är 25 år gammal. En konsttidskrift har beslutar sig för att publicera hans dikter. Han får följa med redaktionen till Bokmässan i Göteborg. Han blir full på en efterfest och högläser ur telefonkatalogen. Nästa kväll ska han uppträda med Bodil Malmsten och Arne Jonsson. Han promenerar utan någon särskild riktning och kräks på en kyrkogård inte långt från Konstepidemin. Han läser på en liten svart scen. Han hör sina ord som på långt avstånd.

Jag har suttit här i en vecka 

Det är ett varmt stilla vatten 

Det är som om hela lass med musik 

försvunnit från mitt huvud

Solen uppdragen ur havet tvättar mina  

ögon rena

Efteråt säger de andra poeterna åt honom att fortsätta. Han går därifrån och sover utanför centralstation den natten. Han åker hem. 

Ps. 1991 gav jag ut dikter tillsammans med sex andra poeter på Symposion Förlag. Det var senaste gången jag publicerade poesi.Jag har under de år som gått sedan dess många gånger både börjat och slutat med diktskrivande. Jag når aldrig hela vägen fram. Det är som de där unga årens olyckliga och något överspända förhållande till dikt och liv lever kvar i orden så fort jag ska börja skriva. Humorn försvinner, lekfullheten, självdistansen. Det är som när jag senast flyttade.  Plötsligt satt jag där med trettio år gamla brev. Det som varit fjärran kom plötsligt så nära att jag slungades tillbaka i tiden. Längre bort än så är vi inte vårt förflutna.

Taggar

Publicerat

29 augusti, 2020